100317
Dostojevskij skriver att de vanliga vardagsmänniskorna kan delas in i två huvudkategorier: sådana som är lite inskränkta och sådana som är "betydligt klyftigare". De förstnämnda är lyckligare.
Ur Idioten:
Saken är nämligen den att även om den intelligenta "vardagsmänniskan" bara under ett flyktigt ögonblick (men kanske också under hela livet) tror sig vara genial och ytterst originell, bevarar han icke desto mindre i sitt hjärta en liten mask av tvivel, som kan bringa denna intelligenta människa till randen av förtvivlan; även om han resignerar har han redan hunnit bli förgiftad av den förträngda fåfängan. Men under alla omständigheter är det här fråga om ytterlighetsfall: i de allra flesta fall slutar det inte alls så tragiskt för dem som tillhör den intelligenta kategorin; i regel slutar det väl bara med en mer eller mindre skadad lever, det är allt. Men ändå, innan de ger upp och resignerar, brukar dock dessa människor länge envisas med små krumsprång, alltifrån ungdomsåren till ända in på ålderns höst, allt på grund av deras strävan att framstå som originella. Det kan till och med uppträda egendomliga fall: på grund av denna originalitetsjakt kan en eljest hedervärd människa sänka sig till rena lågheter; det kan rentav också förekomma att en av dessa olyckliga, som inte bara är hedervärd, utan till och med godhjärtad, en familjens stöttepelare, som med sitt arbete inte bara försörjer de sina utan också främmande människor under hela sitt liv inte kan finna ro i sin själ! För honom räcker det inte med det och han kan inte finna tröst i medvetandet om att han så väl fullgjort alla sina mänskliga åligganden; nej, tvärtom, redan denna tanke irriterar honom: "Jaså, säger han, det här är alltså, vad jag ödslat hela mitt liv på, det som har hållit mig bunden till händer och fötter, det är det här som har hindrat mig att uppfinna krutet! Om inte det här hade hindrat mig, hade jag nog säkert kunnat antingen uppfinna krutet eller upptäcka Amerika - jag vet inte säkert vilket, men jag skulle säkert ha upptäckt det!" Det som är så karakteristiskt för dessa herrar är att de under hela sitt liv faktiskt aldrig säkert kunnat få veta exakt vad det var de skulle upptäcka: krutet eller Amerika? Men deras lidanden, deras längtan och iver att upptäcka skulle ha räckt till för en Kolumbus eller en Galilei.
Ur Idioten:
Saken är nämligen den att även om den intelligenta "vardagsmänniskan" bara under ett flyktigt ögonblick (men kanske också under hela livet) tror sig vara genial och ytterst originell, bevarar han icke desto mindre i sitt hjärta en liten mask av tvivel, som kan bringa denna intelligenta människa till randen av förtvivlan; även om han resignerar har han redan hunnit bli förgiftad av den förträngda fåfängan. Men under alla omständigheter är det här fråga om ytterlighetsfall: i de allra flesta fall slutar det inte alls så tragiskt för dem som tillhör den intelligenta kategorin; i regel slutar det väl bara med en mer eller mindre skadad lever, det är allt. Men ändå, innan de ger upp och resignerar, brukar dock dessa människor länge envisas med små krumsprång, alltifrån ungdomsåren till ända in på ålderns höst, allt på grund av deras strävan att framstå som originella. Det kan till och med uppträda egendomliga fall: på grund av denna originalitetsjakt kan en eljest hedervärd människa sänka sig till rena lågheter; det kan rentav också förekomma att en av dessa olyckliga, som inte bara är hedervärd, utan till och med godhjärtad, en familjens stöttepelare, som med sitt arbete inte bara försörjer de sina utan också främmande människor under hela sitt liv inte kan finna ro i sin själ! För honom räcker det inte med det och han kan inte finna tröst i medvetandet om att han så väl fullgjort alla sina mänskliga åligganden; nej, tvärtom, redan denna tanke irriterar honom: "Jaså, säger han, det här är alltså, vad jag ödslat hela mitt liv på, det som har hållit mig bunden till händer och fötter, det är det här som har hindrat mig att uppfinna krutet! Om inte det här hade hindrat mig, hade jag nog säkert kunnat antingen uppfinna krutet eller upptäcka Amerika - jag vet inte säkert vilket, men jag skulle säkert ha upptäckt det!" Det som är så karakteristiskt för dessa herrar är att de under hela sitt liv faktiskt aldrig säkert kunnat få veta exakt vad det var de skulle upptäcka: krutet eller Amerika? Men deras lidanden, deras längtan och iver att upptäcka skulle ha räckt till för en Kolumbus eller en Galilei.
Kommentarer
Postat av: Emma
Jo, det är väl så. Ibland önskar man att man själv hade författat mångamånga stycken.
Jag är nog förresten inte alls vaken länge ikväll, haha. Men vi hörs imon bästaste!
Trackback
